|
84
det heliga stället emot den evigtvarande Ko- nungens boning. 10. Då skola de högeligen glädja sig och fröjdas i den Ende Helige. Den söta lukten skall intränga i deras ben, och de skola lef- va ett långt lif på jorden, såsom deras förfä- der hafva lefvat. Ej heller skola i deras da- gar sorg, bekymmer, oro och straff förfölja dem. 11. Och jag välsignade herrlighetens her- re, den evigt varande Konungen, för det Han tillredt detta träd för de heliga, skapat det och förklarat, att han skulle gifva det åt dem. jorden, och såg ett lyckligt och fruktbart stäl- le, innehållande grenar, som oupphörligen ut- vuxo från de träd, som voro planterade derpå. Der såg jag ett heligt berg, och nedunder detsamma på östra sidan ett vatten, som flöt söder ut. Jag såg äfven på östra sidan ett annat berg, lika så högt som detta, och i- mellan dem voro der djupa, men icke breda dalar. 2. Vattnet rann emot berget på vestra sidan om detta, och der nedanföre var äfven- ledes ett annat berg. 3. Der var en dal nedanföre detsamma, men som icke var stor, och i midten af den voro andra torra, djupa dalar emot yttersta gränserna af de tre. Alla dessa dalar, hvilka |
85
voro djupa, men icke stora, bestodo af en stark klippa, samt ett träd, som var planteradt i dem. Och jag förundrade mig öfver klip- pan och dalarne, varande högeligen förvånad. signade land, alla dessa höga träd, och den förbannade dalen imellan dem? 2. Då svarade Uriel, en af de Helige änglar, som voro med mig. Denna är de e- vigt fördömdas förbannade dal. Här skola samlas alla, som med sina munnar yttra oan- ständigt tal emot Gud och tala bittert om Hans ära. Här skola de samlas, här skall de- ras vistelseort blifva. 3. På de yttersta dagarna skall ett ex- empel af domen verkställas på dem i rättfär- dighet inför de heliga, emedan de, som hafva erhållit nåd, skola för evigt i alla sina dagar välsigna Gud den evigt varande Konungen. 4. Och i domens stund skola de välsigna Honom för Hans nåd, emedan han har utde- lat den till dem. Då välsignade jag Gud, stäl- lande till Honom sjelf mitt tal, och talande om Hans storhet, såsom tillbörligt var. midten af berget i öknen, hvars jemna yta jag allenast blef varse. |