|
166
37. Alla hans får följde honom. 38. Hans ansigte var förfärligt och lysan- de och herrlig var hans åsyn. Likväl bör- jade ulfvarne att följa fåren, tilldess de hun- no dem i en viss sjö af vatten *). 39. Då skilde sig sjön åt. Vattnet stod upp på båda sidor framför deras ansigte. 40. Och deras Herre, som ledsagade dem, ställde Sig sjelf imellan dem och ulfvarna. 41. Ulfvarne blefvo likväl icke varse fåren, utan gingo midt uti sjön, följande dem och löpande efter dem inuti sjön af vatten. 42. Men då de sågo fårens Herre, vände de om, för att fly för Hans ansigte. 43. Då återvände vattnet i sjön, och det hastigt, enligt dess natur. Sjön blef full, och vattnet höjde sig, tilldess det öfvertäckte ulf- varna. Och jag såg, att de alla, som hade följt fåren, förgingos och drunknade. 44. Men fåren gingo öfver detta vatten, och kommo till en öken, hvilken var utan bå- de vatten och gräs. och de började öppna si- na ögon och se. 45. Då såg jag fårens Herre öfverskåda dem och gifva dem vatten och gräs. 46. Då gick det redan omtalta fåret med dem och anförde dem. 47. Och då det hade uppstigit på en hög klippa, skickade fårens Herre det till dem. *) Röda hafvet. |
167
48. Sedermera blef jag varse deras Herre stående framför dem med ett förfärligt och allvarsamt utseende. 49. Och då de alla sågo Honom, blefvo de förfärade för Hans ansigte. 50. Alla blefvo de orolige och darrade. De ropade efter fåret och till det andra få- ret, som hade varit med det, och som var midt ibland dem, sägande: vi förmå icke att stå inför vår Herre eller att se på Honom. 51. Då gick det fåret bort, som anförde dem, och uppsteg på spetsen af klippan. 52. Då började fåren att blifva blinda och afvika från den väg, som det visat dem; men fåret visste det icke. 53. Deras Herre blef likväl intagen af förtrytelse emot dem; och då fåret hade fått veta, hvad som tilldragit sig; 54. Nedsteg det från spetsen af klippan; och då det kom till dem, fann det, att der voro många, 55. Som hade blifvit blinda, 56. Och hade afvikit från dess väg. Så snart de fingo se det, blefvo de förfärade och darrade vid dess närvaro, 57. Och intogos af begär att återvända till sin fålla. 58. Då tog detta får med sig andra får och gick til dem, som hade afvikit, 59. Och började sedan att döda dem. De blefvo förskräckta för dess ansigte. Då för- |