Av grekiska ἀνθρωπομορφισμός, eller antropomorfi, ἀνθρωπομορφία, av grekiska ἄνθρωπος, anthrōpos, som betyder människa, och μορφή, morphē, som betyder form eller gestalt. Ordet brukar beteckna att man ger mänskliga egenskaper eller mänsklig gestalt åt något som inte är en människa, eller att man uppfattar mänskliga egenskaper eller en mänsklig form eller gestalt i något som inte är en människa. Exempel på detta brukar innefatta fabler med talande djur (även om detta i och för sig lika gärna skulle kunna vara fråga om zoomorfism, att avbilda människor som djur), vädret när solen skiner glatt eller molnen är dystra, stormen river och sliter i kläderna och regnet piskar ursinnigt mot vindrutan, och slutligen Gud som sitter på ett moln invirad i ett lakan, med lätt ovårdat skägg och flyende hårfäste. Antropomorfismen är en metafor såtillvida att den har en bärare (“sak”, “mål”, “tenor”, “ground”, “target”), som är en sak som inte är en människa, men som skall uppfattas, tolkas och/eller förklaras, och ett innehåll (“bild”, “källa”, “vehicle”, “figure”, “source”) som är den föregivet mänskliga formen, gestalten, eller egenskapen hos denna sak.

Antropomorfin är ett brett, vagt och mångtydigt begrepp. Man kan skilja på fysisk antropomorfi, när något ser ut som en människa (vilket också innefattar fenomen som apofeni och pareidoli, förmågan att i komplex eller slumpartad information se mänskliga gestalter, ofta med religiösa förtecken), och mental, psykologisk antropomorfi, när man tycker att något - till exempel vädret eller ett ting - beter sig som en människa, eller man talar om detta som om detta skulle uppleva eller tänka, känna eller må, vilja eller avse, trots att att det i egentlig mening inte gör det. Ytterligare en form av antropomorfism är personifikationer av t ex mänskliga egenskaper, som i Bibelns vishetsböcker där Visdomen uppträder som en person, i Spelet om Envar med Vänskapen, Rikedomen, Sinnena, Goda Gärningar och många andra, och i Kristens resa med Trofast, Penningkär, Hoppfull, Okunnig, och en uppsjö av liknande. Man kan också tala om en abstrakt eller konceptuell antropomorfism, när begrepp som marknaden, ekonomin, samhället, historien, tiden, livet och döden, eller universums ursprung får ett mänskligt ansikte.

Dessa kategorier är inte uttömmande, och det är inga klara gränser mellan dem, eller mellan antropomorfismer och andra morfismer, eller mellan vad som är en morfism eller inte, så jag kommer inte att anstränga mig alltför mycket med att hålla isär dessa saker. Det finns heller ingen klar gräns mellan antropomorfism och animism, föreställningen att saker eller företeelser i någon bemärkelse är besjälade - vilket i sin tur kan innebära olika och sinsemellan oförenliga saker, beroende på vad man menar med “själ” - eller mellan antropomorfism och teleologi, dvs att saker har en avsikt, ett syfte eller ett ändamål, eller personifikation, när något som inte är en person uppfattas eller skildras som om det vore en person, vilket i sin tur kan betyda många olika saker (tänk bara på treenighetsläran).

I fortsättningen kommer jag alltså i brist på bättre terminologi att något oegentligt använda ordet “antropomorfism” om allt det ovanstående, och inte göra skillnad på om t ex Gud ter sig som en människa (1 Mos. 1:26; 3:8), en ängel (det är väl också en antropomorfism) (1 Mos. 16:7-13), tre människor (1 Mos. 18:1-22), två änglar och människor (det är väl två av de föregående, medan en av dem stannade kvar och pratade med Abraham, får man förmoda) (1 Mos. 19:1-22), en människa tillika brottare (1 Mos. 32:23-30), eller en eldslåga (den i busken) (2 Mos. 3:2-4:17), en molnstod och en eldstod (2 Mos. 13:21-22; 14:19-20, 24), det föregående med tillägg av olika typer av dunder och brak (2 Mos. 19:16-19; 20:18-20; 24:15-17), enbart molnstod (2 Mos. 33:9-11), jättestor flygande och ropande människa (2 Mos. 33:19 - 34:7), en sakta susning (1 Kon. 19:12) eller en helikopter (Hes. 1 kap.), det är ju ändå i någon mening samma sak, och skillnaden i form eller gestalt är inte avgörande i det här sammanhanget. Man skulle kunna säga att antropomorfism i denna vidare bemärkelse bland annat kan innebära att något tar en för människan avpassad eller anpassad form eller gestalt; att något, som människan annars inte skulle kunna uppfatta, konceptualisera, verbalisera och återberätta, tar en gestalt formad efter människans förmåga att göra detta.

Antropomorfismen fyller säkert många funktioner, men den viktigaste är kanske att den utgör ett sätt att greppa, begripa, förstå eller tolka det ogreppbara, obegripliga, oförståeliga eller otolkbara, och att den på så vis utgör ett gränssnitt (som en browser) mellan det greppbara och det ogreppbara, det begripliga och det obegripliga, det som går att förstå och det som inte går att förstå, eller det tolkbara och otolkbara. Den är ett sätt att konceptualisera något man inte har några andra begrepp för, och ett sätt att överföra information om, berätta om, något man inte har en annan vokabulär för.

När visuell information, synintryck, blir tillräckligt komplex, slumpmässig eller otydlig, får man en tendens att se välbekanta figurer i den. De dyker upp när man betraktar ådringen i trä, klippformationer, den oregelbundna ytan i en rappad husvägg, i moln (1, 2), på Mars (1, 2, 3, 4), i “Myrornas Krig” på TV, och i zodiaken och andra stjärnbilder. Det vanligaste verkar vara att man ser människogestalter, framförallt ansikten, och de med religiös anknytning, som Jesus eller jungfru Maria, verkar ha en särställning. För övrigt kan man se levande varelser och artefakter, eller en karta föreställande ett land eller en kontinent, men det gäller i vart fall att det är fråga om något välbekant, vars form och utseende är väl inpräntat i vårt medvetande, och som helst också har ett för oss emotionellt laddat innehåll (Detsamma gäller även för brusliknande ljud, och även där tycks religiösa eller andliga tolkningar dominera.). Det har framkastats att antropomorfismer, exempelvis ansikten i moln, är all religions, eller i vart fall alla gudsbilders, ursprung och innersta kärna.

Bilderna, gestalterna, är också ett sätt att orientera sig och skapa mönster och ordning i något som det annars skulle vara svårt att orientera sig i, när det verkar sakna inneboende mönster och ordning: “Det där som ser ut som en kastrull är Karlavagnen, med skakeln, det som är framåt på vagnen, åt vänster. Om man följer baksidan av vagnen uppåt kommer man till polstjärnan, som är längst ut på skakeln till Kvinnovagnen” osv (Orion är också bra att utgå ifrån).

Bland psykologiska, mentala, och emotionella antropomorfismer intar de med djur som bärare självklart en särställning:

Schau einen Stein an und denk dir, er hat Empfindungen!	Titta på en sten och tänk dig, att den har känslor!
- Man sagt sich: Wie konnte man auch nur auf die Idee kommen, einem Ding eine Empfindung zuzuschreiben? Man könnte sie ebensogut einer Zahl zuschreiben!	- Man säger sig: Hur kunde man också bara komma på idén, att tillskriva ett ting en känsla? Man kunde likasåväl tillskriva en siffra den [känslan]!
- Und nun schau auf eine zappelnde Fliege, und sofort ist diese Schwierigkeit verschwunden und der Schmerz scheint hier angreifen zu können, wo vorher alles gegen ihn, sozusagen glatt war.	- Och nu, titta på en sprattlande fluga, och genast är denna svårighet försvunnen och smärtan synes här kunna gripa tag, där förut allt var, så att säga, [för] slätt för den.
(Ludwig Wittgenstein: Philosophische Untersuchungen, § 284)	(Ludwig Wittgenstein: Filosofiska undersökningar, § 284)

Och det är inte så konstigt, eftersom vi är vana vid att avläsa andra människors känslolägen genom att avläsa deras beteenden, som ansiktsuttryck, gestik och tonfall. Vi har inte omedelbar tillgång till andra människors känslo- och tankevärld, men genom att jämföra våra och deras beteenden, inklusive språket, får vi en bild av dem som vi både kan leva oss in i och kommunicera till andra. Denna bild utgör ett gränssnitt mellan det kända, dvs ens egna tankar, känslor och intryck, och det okända, dvs den andres, och dess funktion är som sagt att konceptualisera den andres tankar, känslor och intryck, dvs göra dem begripliga på ett sätt som går att kommunicera.

En liknelse som kanske är en smula oegentlig, är att denna bild, som består av minspel, gestik, språk och tonfall, alltså det här gränssnittet, är som en browser, som den man har i datorn för att surfa på nätet med. Du som läser det här har ingen precis bild av hur informationen ser ut på den server som den här sidan är hämtad ifrån, möjligen att denna information består av “ettor och nollor”, men även detta är en morfism, en matemorfism eller aritmorfism skulle man kunna kalla det, dvs att man gör om något (som inte är siffror) till siffror, eftersom dessa ettor och nollor står för, betecknar, eller är en prefiguration (en framför-stående bild) av olika magnetiseringar i ett magnetiskt element, vilket i sin tur är en bild av någon typ av händelser eller tillstånd på subatomär nivå i samma material. Dessa händelser eller tillstånd avläses av någon slags datorapparatur och omkodas till strömpulser som skickas långväga till din dator där de i nyss nämnda browser visas på ett för dig förhoppningsvis meningsfullt sätt. Du behöver inte bry dig om hur informationen ser ut på servern, hur den överförs till din dator, eller vad som händer i den, utan bara lita på att det som din browser visar, motsvarar det som informationen som jag lagt upp på servern, vill visa (Obs antropomorfismen “informationen vill”, som ger en teleologisk bild av dels en egenskap hos information, och dels en egenskap hos oss själva).

När man ser en människa har man på samma sätt ingen aning om vad som händer i hennes skalle, möjligen att det sker någon slags kemiska och elektriska strömmar i hjärnan, men dessa behöver man inte bry sig om, eftersom de styr och resulterar i olika beteenden, som man har en betydligt klarare bild av. På samma sätt behöver man inte bry sig om vad som händer rent elektrokemiskt i ens egen hjärna, utan man kan koncentrera sig på hur det känns och vad man tänker, och lita på att de elektrokemiska processerna automatiskt och smärtfritt resulterar i sagda beteenden. Den bild man har av dessa beteenden inklusive språket är ett gränssnitt mellan en själv och den andre, men fungerar lika bra gentemot oss själva som gentemot den andre.

Sätet för tankar, känslor, upplevelser och minnen är vårt centrala nervsystem, särskilt vår hjärna: Det är i den de finns, det är den som är deras grund och förutsättning, och de är i själva verket i någon mening samma sak som mönster och processer i den. Högre djur är på samma sätt som vi utrustade med nervsystem och hjärna, och därför är det rimligt att anta att också de har upplevelser av intryck, tankar, känslor och minnen - precis som vi, eftersom vi bägge har hjärna, och säkerligen också med stora skillnader på grund av födsel och ohejdad vana. Beträffande djur har vi inte, som hos människor, det rent verbala, semantiska språket som kontrollmöjlighet, utan vi är hänvisade till övriga beteenden. Antropomorfismen blir ett sätt att få tillgång till och tolka djurens upplevelsevärld som annars skulle vara otillgänglig för oss, och den utgör alltså - på samma sätt som mellan människor - ett gränssnitt mellan det kända och det okända. Den har givetvis sina fördelar och begränsningar (1, 2).

När man inte använder denna antropomorfism för att förstå någon slags upplevelsevärld hos djuren, så fungerar den som beskrivning av deras beteenden: Flitig som en myra, arg som ett bi, glad som en lärka; det betyder bland annat att myran beter sig på ett sätt som är sådant att om jag betedde mig på samma sätt så skulle jag känna mig flitig, och lärkan beter sig på ett sätt som är sådant att om jag betedde mig på samma sätt så skulle det bero på att jag var glad. Denna antropomorfism åskådliggör kortfattat och begripligt ett djurs beteende. Brehms “Djurens liv” är exempelvis full av dem, vilket gör att man får klara och livfulla bilder av deras beteenden, vilket man inte skulle ha fått om man hade uppfunnit specialtermer för dem, och sedan tvingats förklara termerna utan metaforer eller antropomorfismer, hur man nu skulle ha åstadkommit en sådan sak i praktiken. Antropomorfismen fungerar här på ett sätt liknande ansiktet i molnet, eller stjärnbilderna ovan.

Vi använder oss sedan av dessa antropomorfismer för att förklara, visa och berätta om oss själva: Om jag betedde mig som myran skulle jag känna mig speciellt flitig, och om jag betedde mig som lärkan skulle det bero på att jag kände en alldeles särskild sorts glädje. Vi håller i detta fall upp gränssnittet mot det okända, men det vi tittar på är oss själva. Det är som att vi speglar oss själva i antropomorfismen, eller som att använda browsern för att få en uppfattning om vad som finns på den egna hårddisken.

Flugan som det talas om, i citatet ovan ur Filosofiska undersökningar (Det bör kanske tilläggas att det avsnitt som citatet är hämtat ur, inte handlar om antropomorfism, utan om språk, i detta fall möjligheten eller omöjligheten av privata språk, språk som inte kommuniceras), den flugan är fångad i ett flugglas, som flugan hittar in i, men inte ut ur, eftersom den envisas med att flyga mot ljuset. Flugan betecknar människan som är fångad i ett rationellt tankemönster (att flyga mot ljuset) som likväl är destruktivt (flugan kommer inte ut). Filosofens uppgift är att visa flugan vägen ut ur flugglaset (op. cit. § 309). Man kan lätt föreställa sig att Wittgenstein hade ett flugglas där han satt och skrev, att en fångad fluga sprattlade i flugglaset, och att han dels föreställde sig flugans smärta, och dels såg hur bra bild detta var av människans tankemässiga predikament (och existensiella smärta, om man vågar tillägga en sådan sak). Ett liknande exempel på denna antropomorfism är den sanna historien om getingen och lampan.

De två sistnämnda antropomorfismtyperna - att åskådliggöra hur något ter sig, eller att göra detta för att visa hur man själv känner eller upplever - kan man applicera på snart sagt vad som helst:

Växter: “Se på liljorna på marken: De arbetar inte och spinner inte. Ändå säger jag er att inte ens Salomo i all sin prakt var så klädd som en av dem.” (Matt. 6:28-29; Luk. 12:27)

Mineral: “Du är en klippa, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.” (Matt. 16:18)

Solen som lyser glatt: “Han sken som en sol.” (jfr Matt. 17:2)

Och så väder och vind, som förut nämnts, och årstiderna (Arcimboldo, Mucha), Kung Bore och Fader Frost. Det gångna året är en gammal gubbe som lämnar över tidens stafettpinne till det nya året som är ett spädbarn, och tiden bara går och går uppå vår stackars moder jord, och livet är en resa där vi slutligen får möta Syster Död. Hela vår tillvaro är - potentiellt eller aktuellt (dvs faktiskt) - antropomorf, och detta är en form av animism som inte är avsedd att uppfattas bokstavligt, utan som en metafor vars funktion är att göra tillvaron begriplig, greppbar och förståelig, på ett sätt som går att resonera kring, kommunicera och förmedla.

På den tiden man visste mindre än nu om meteorologi, och om himlakropparna och deras rörelser, blev antropomorfismen - som gränssnitt mellan det kända och det okända - en förklaring även till dessa saker: Solen dras av Helios, och det är Tor som ansvarar för åska och regn. På så sätt fick varje företeelse sin gudom, van, familiar eller demon, och antropomorfismen kan i detta fall sägas vara systematisk, eftersom man använder samma förklaringsmetod i varje enskilt fall.

I Bibeln är det Gud som ansvarar för, och är orsak till allt detta. Gud är den som styr solen och stjärnorna i deras banor, och det är också han som har gjort dem. Gud är den som låter det regna och det är också han som gjort regnet. Ja, det är i själva verket Gud som har gjort allt och styr allt, både i det stora och det lilla: Det är han som jagar upp byte åt lejonet, ser till att getterna föder i rättan tid (de kan ju inte räkna månader), och gör att oxen går att tämja (Job 39). För varje faktum i vår tillvaro går det att fråga “varför” och “hur”, och för varje svar på dessa frågor går det att fråga “varför” och “hur” igen, men den absoluta slutpunkten på varje kedja av fakta är Gud, som alltså är ett generellt gränssnitt mellan det kända och det okända, en generell antropomorfism.

Detta gäller också hur man - särskilt i Gamla testamentet - uppfattar historiska skeenden, både i dåtid och samtid. När det gäller direkta konsekvenser av ens agerande, kan man resonera i termer av orsak och verkan, men så fort skeendena är utanför ens kontroll ser man Guds agerande i dem, och detta gäller i än högre grad beträffande ens framtid: Det är alltså inte så att man själv på ett direkt sätt skapar sin framtid genom sitt agerande, utan snarare så att om man är lydig mot Gud så kommer Gud att skapa ens framtid på ett för en själv fördelaktigt sätt, dvs så som Gud under idealiska omständigheter skulle vilja ha det. Om man visar sig ohörsam mot Gud så kommer han att smälla en på fingrarna genom att se till att det inte blir så, utan sämre, bara för att visa vem det är som i själva verket bestämmer de historiska skeendena.

Men det är inte bara gentemot yttre skeenden som Gud är gränssnittet mot det okända, utan även gentemot inre: Adam och Eva i Edens lustträdgård är obekymrade och odödliga, och får äta av alla träd utom Kunskapens träd på gott och ont (trädet som ger kunskap om gott och ont), men när de trots detta (eller på grund av detta) gör det upptäcker de att de är nakna. Sedan hör de Guds fotsteg i trädgården och då springer de och gömmer sig.

Nuförtiden skulle vi säga att eftersom de fick göra allt utom just denna enda sak, så blev frestelsen för stor. De gjorde något de inte fick, så fick de dåligt samvete och skuldkänslor. De blev rädda för att bli avslöjade, dvs de kände sig nakna, och då blev de nervösa och kände sig iakttagna, dvs de hörde Guds fotsteg i trädgården. Vi skulle också säga att detta är ett barndomstrauma alla har, den där gången man helt obetänksamt gjorde något dåligt, och den skam man kände. Även om man kanske inte kommer ihåg vad som hände, så finns känslan där, och vi vet att något sådant har hänt var och en av oss. Vi skulle också kanske - beroende på vilken psykologisk skola vi tillhör - säga att detta är en del av individuationsprocessen: När vi blir medvetna om att vi gjort fel, blir vi också medvetna om oss själva som handlande subjekt, och kastas ut från den bekymmerslösa barndomstillvaron Eden, till en vuxnare värld som består av rätt och fel, gott och ont, där livet är fyllt av vedermöda, och där man är medveten om att man till slut dör, precis som alla andra.

Allt detta är formulerat med hjälp av psykologiska begrepp. Psykologin som vetenskap har inte mer än drygt hundra år på nacken, men har redan infiltrerat vårt tänkande så att vi alltid är beredda att resonera i psykologiska termer. För två och ett halvt årtusende sedan fanns inte den här terminologin, utan då var det helt enkelt Guds fotsteg man hörde. Vi moderna människor skulle kalla detta för en personifikation av de ovan nämnda känslorna, och i och med det är det en antropomorfism som utgör ett gränssnitt gentemot något man inte har andra begrepp för, men vars okända orsaker ändå måste förklaras.

Ursprungligen kan antropomorfismen (eller animismen heller, för den delen) alltså inte ha varit ett försök att beskriva ting eller skeenden med hjälp av termer från den mänskliga själslivet: Detta skulle ju förutsätta en psykologiserande begreppsapparat som inte fanns under en tid antropomorfismerna florerade (Jag misstänker då att både “antropomorfism” och “animism” är 1800-talsbegrepp), till exempel i de äldre delarna av Gamla testamentet (liksom hos en del försokratiker, och möjligen Homeros) där det inte verkar ha funnits någon uppfattning om att människan skulle ha haft någon själ (i nutida bemärkelse) överhuvudtaget. Troligare var det väl att man använde sig av samma vokabulär för att beskriva sig själv och omvärlden, men att begreppsapparaten för omvärlden inte var härledd från det egna psyket, utan kanske snarare tvärtom.

Hur mycket vi än har psykologiserat och lärt oss att prata känslor under det senaste århundradet så är det fortfarande lättare att beskriva en kopp än en känsla. Jag kan peka på koppen, och komma överens med mina medmänniskor om vilka ord vi skall använda för att beteckna dess olika egenskaper, men jag kan inte peka på mina känslor och jämföra deras egenskaper med mina medmänniskors känslors, eller ens komma överens om vad som är en känsla eller inte, så känslorna kommer alltid att vara som Wittgensteins skalbagge i den privata lådan som ingen kan se, och som därför ingen kan prata om. När vi vill beskriva en känsla tar vi således gärna till liknelser och begrepp som hör till den yttre gemensamma världen. Så mycket mer på det sättet borde det varit för tvåtusen år sedan. Jag kan alltså tänka mig att det som vi kallar en antropomorf terminologi eller föreställningsvärld egentligen kunnat börja som en beskrivning av omvärlden, och att man sedan i andra hand försökt beskriva sig själv med den, precis som man gärna gör idag. Begreppsapparaten för omvärlden har sedan utvecklats med vetenskapliga och abstrakta termer som inte fanns för tvåtusen år sedan.

Både den forna grekiskan och hebreiskan var av naturliga skäl ytterst fattiga på abstrakta och vetenskapliga termer. De vi kallar abstrakta var i själva verket från början konkreta. Från “trä” (hyle, ύλη), bildades exempelvis begreppet om något som man kan bygga saker med, och därifrån begreppet om vad saker i allmänhet är uppbyggda av (se där ytterligare en antropomorf förklaring: Någon har byggt allt det vi ser omkring oss, stenar och moln, stjärnor och planeter). Så småningom bildas vårat materiebegrepp. Under tiden lämnas beskrivningen av vårt inre på efterkälken och börjar ta fart först på 1800-talet. Därför kan den bildade allmänheten använda “paradigmskifte”, “utanförskap”, “mörk materia” och hundra till begrepp av samma abstraktionsgrad, men som svar på frågan “Hur känns det nu då” mest ge olika synonymer till “härligt”, “upprörande” och “fruktansvärt”. På samma sätt är antropomorfismerna trots sin ålderdomlighet snarare outvecklade än föråldrade.

Gud - som det antropomorfa gränssnittet mellan det kända och det okända - har med andra ord sedan medeltiden gjort enorma framsteg i vår yttervärld, men trots ett visst framåtskridande i vårt inre (nu på sista tiden) halkat väldigt mycket efter där. I konsekvens med detta var det - i de äldre delarna av Gamla testamentet - närmare till Gud i vår yttervärld än i vårt inre, medan vi numera bara har tillgång till Gud i vårt inre, samtidigt som ingen kan peka ut honom i vår yttervärld.

I Bibeln, och i hög grad under hela medeltiden, är således Gud (omväxlande med djävulen, om man är dualist) den antropomorfa förklaringen till varför allting finns, vad som är meningen med universum, livet och allting, varför saker är som de är och beter sig som de gör, varför det som händer händer, varför vi har den moral och etik, och de lagar och sedvänjor vi har, och varför vi känner som vi känner, mår som vi mår, vill det vi vill och gör det vi gör. I vår tillvaro finns en liten bubbla av vetande, och utanför den finns bara Gud, och han gör sig påmind för oss (“uppenbarar sig för oss”, “talar till oss”, och “verkar genom oss” om man så vill) på ett konkret, tydligt, handfast, och ibland brutalt sätt, varje gång vi når gränsen för vårt vetande, och vi märker att det är den gränsen vi nått.

Antropomorfismen har som sagt många fördelar, men åtminstone en stor nackdel, och det är att man lätt glömmer bort att det är just en antropomorfism det är fråga om, och att man därför börjar dra slutsatser av den som om den inte vore det. Trots att man inte förleds av den fysiska antropomorfismen och således aldrig på allvar skulle diskutera Guds klädmode eller frisyr, så hänförs man av den konceptuella och den psykologiska, mentala antropomorfismen, och resonerar i termer av “Guds ord”, “Guds son”, och “Guds vilja”, eller att Gud “ser”, “hör”, “tänker”, “känner” och “skapar”, som om det vore bokstavliga ord (!), en bokstavlig son respektive vilja, eller ett bokstavligt seende, hörande, tänkande, kännande eller skapande, och inte nog med det: Man drar dessutom slutsatser om dessa saker som om de vore bokstavliga företeelser, och inte metaforer och antropomorfismer, som visserligen är mycket användbara, men dock har sina begränsningar. Exempel på detta är Intelligent Design, eller varför inte snart sagt var och varannan gång en kristen rörelse yttrat sig om vetenskap, politik eller moral de senaste femhundra åren.

Nu kommer ett för säkerhets skull icke-religiöst fall som är till för att visa hur praktiskt det är att resonera i metaforer och hur lätt det är att dra felaktiga slutsatser av dem, om man diskuterar dem som om de inte vore metaforer. Det är fallet tiden, och det blir tre exempel på detta fall, varav det första är skenbart seriöst, medan de två följande mera är ett slags reductio ad absurdum från våra föreställningar om tiden, som hänger ihop med det språk vi använder för att beskriva den.

För det första: Tiden går och går, som sagt, men ingen skulle på allvar börja fråga sig vad tiden drar i skor. Att tiden går, är dock ovedersägligt. Till varje händelse i det förflutna finns ett avstånd i tid, och detta avstånd ökar hela tiden. Till exempel: För ett år sedan var det 50 år sedan jag föddes, i år är det 51. Avståndet i tid, till dagen jag föddes, ökar hela tiden, och i och med att avståndet hela tiden ökar, så ökar det med en viss hastighet. Med vilken hastighet ökar avståndet? Ett år per år? Men detta är ju nonsens, det går alltid ett år per år, oavsett hur fort tiden går.

Och snart ska jag till tandläkaren också, det är om några veckor. Det är ett visst avstånd i tid till mitt tandläkarbesök, och det avståndet är mätbart i dagar, timmar och minuter. Dessutom minskar detta avstånd hela tiden. Jag kan riktigt känna hur dagen rycker allt närmre och närmre. Med vilken hastighet kommer den närmare? Med vilken hastighet minskar avståndet? En minut per minut? Och lägg märke till att det här inte är fråga om upplevd tid, utan tid som är mätbar. Hur fort går tiden, den objektivt mätbara tiden?

För det andra: Är det så att tiden passerar, och vi på något sätt är stilla i förhållande till den? Och om tiden passerar, åt vilket håll passerar den? Rent subjektivt kan man väl säga att eftersom vi, så att säga, kan se framför oss sådant som hänt, på ett annat sätt än sådant som inte hänt, så är det som ännu inte hänt bakom oss, och det som hänt framför oss. Tiden skulle då, så att säga, komma bakifrån och passera igenom oss. Det som är i framtiden skulle då vara bakom oss och det som hänt framför oss.

Eller är det så att tiden står stilla, medan det är vi som rör oss och färdas genom livet och tiden? Man brukar ju säga att man har kommit en lång väg, rent tidsmässigt, och att vi har långt kvar, alltså lång tid kvar, tills det blir fred på jord eller vad det nu kan vara. Av samma skäl som ovan verkar det då som att vi rör oss baklänges genom tiden, och att vi har framtiden bakom oss och dåtiden framför oss.

För det tredje: I tankeexperiment och science fiction-litteratur går det att resa i tiden, framåt till framtiden, och bakåt till dåtiden. Att resa bakåt i tiden brukar alltid vara förenat med problem, men att åka framåt i tiden är enklare, bara man inte bekymrar sig om att komma tillbaka. Man ger sig helt enkelt ut på en snabbtur runt galaxen i nära ljushastigheten, och när man kommer tillbaka har det gått ett ögonblick för en själv, medan det på jorden har gått flera hundratusen år. Så man har helt gesvint åkt hundratusentals år in i framtiden. Fast å andra sidan har ju ens egen tid gått långsammare än den på jorden, och tiden på jorden gått snabbare än ens egen tid, så det betyder att jordens tid har lämnat en själv på efterkälken, och då kan man ju inte ha åkt framåt i den tiden. Relativt jordens tid har man således åkt bakåt, och därför hamnat i framtiden.

Det första av dessa tre exempel är kanske mest övertygande, och det bygger på bilden att tiden är samma sak som att vi färdas på en väg (rak eller krokig?), alternativt att händelser i våra liv är fysiska entiteter som färdas på denna väg medan vi sitter vid vägkanten. Det andra exemplet sammanför två oförenliga kroppsliga analogier till tiden, alltså vad i tiden som skall räknas som fram och bak i förhållande till våran egen kropp. Det tredje exemplet sammanför de två oförenliga analogierna att tiden rör sig, respektive att tiden är något vi rör oss längs.

Tiden är en svår sak. Jag vet vad tid är så länge ingen frågar mig, men så fort någon frågar mig så vet jag inte längre, som Augustinus sade, så det är inte undra på att man tillgriper bilder, metaforer, analogier och antropomorfismer, men man brukar iallafall kunna bli medveten om att det är det man gör, iallafall om man får det påpekat för sig. Det är lite annorlunda med Gud. Eftersom det här med Gud är en svårare sak än tiden, blir man naturligtvis än mer benägen att tillgripa antropomorfismer och dylikt, men det tycks också som att det är svårare att se att det är antropomorfismer det är fråga om, och samtidigt lättare att dra slutsatser av antropomorfismerna som om de inte vore antropomorfismer. Gör det tankeexperimentet att ni säger till en djupt troende människa att “Guds kärlek” är en antropomorfism, och att det inte går att dra några slutsatser av den som om den vore mänsklig kärlek (jag är inte säker på att ett sådant experiment bör omsättas i praktiken).

Samtidigt är det ju så, att Gud är sanning och kärlek osv, eftersom Gud är det per definition. Det vi yttrar oss om, när vi yttrar oss om Gud, är vår gudsbild, och i den ingår sådana begrepp som “sanning” och “kärlek”, eftersom Gud är en personifikation av dessa begrepp per definition, och antropomorfismen således ingår i gudsbilden.

Avslutningsvis en snutt ur Ps. 113 (115):

Simulacra gentium argentum et aurum, opera manuum hominum.	Folks gudabilder är silver och guld, människors händers verk.
Os habent, et non loquentur: oculos habent, et non videbunt.	Mun har de, och kan inte tala, ögon har de, och kan inte se.
Aures habent, et non audient: nares habent, et non odorabunt.	Öron har de, och kan inte höra, näsor har de, och kan inte lukta.
Manus habent, et non palpabunt: pedes habent, et non ambulabunt: non clamabunt in guttore suo.	Händer har de, och kan inte ta, fötter har de, och kan inte gå, de kan inte skrika ur sina strupar.

Och detta sjungs, särskilt i påskatider, med följande refräng:

Deus autem noster in cælo: omnia quæcumque voluit, fecit.

Men vår Gud som är i himlen, allt vadhelst han vill, det gör han.

Vilket man i ljuset av ovanstående resonemang skulle kunna tolka som att våra gudsbilder är antropomorfa, och som sådana inte ens riktiga människor, medan vår Gud per definition är den som har gjort allt och gör allt. En slutsats av detta skulle kunna vara att man inte skall leta efter Gud i kyrkan eller Bibeln, utan i The Large Hadron Collider. Fast å andra sidan hittade jag ju just detta i Bibeln.

---

Nu kommer lite tjafs och käbbel om sekundärlitteratur. Jag har inte hittat någon längre text om Gud som antropomorfism, utom ovan nämnda Faces in the Clouds av Stewart Elliott Guthrie, och den har jag ännu inte läst. (...) Nu har jag läst den. Han framför hypotesen att antropomorfismerna beror på att det är ytterst viktigt för oss att upptäcka andra människor, eftersom de är av stor betydelse för oss. Exemplen han tar upp för att visa det innefattar bland annat att det är viktigt att upptäcka farliga djur när man är ute i skogen. Då det lönar sig att ta det säkra för det osäkra, medför det att man har en tendens att se faror även där det inte finns några. Enligt min mening borde detta få till konsekvens att vi i högre grad tolkar saker som om de vore rovdjur än vad vi faktiskt gör. Nå iallafall, författaren vill lansera en ny religionsteori, vilket i det här fallet bland annat innebär en ny definition av eller iallafall syn på vad religion är. Antropomorfismen är enligt författaren inte bara en omistlig del av religionen, utan själva religionens kärna. För att visa detta går han först igenom kultur, vetenskap och filosofi, och visar hur antropomorfa föreställningar ligger till grund för dessa, vilket han lyckas så pass bra med att när han till slut kommer till religion så verkar inte religion ha mer med antropomorfism att göra än någonting annat, trots påståenden om motsatsen.

Han påpekar att det råder en slags familjelikhet mellan fysisk antropomorfism (inklusive apofeni och pareidoli), mental, psykologisk antropomorfism, animism, teleologi och personifikationer, såtillvida att de bygger på våran önskan att känna igen andra människor, tolka deras beteenden och därigenom sinnesstämningar, och förstå deras avsikter. Jag skulle kanske som sagt i viss mån vända på steken där. Guthrie säger också att beträffande religion och kultur är antropomorfismerna oundgängliga, medan man i vetenskaperna försöker komma bort från dem, och filosofin härvidlag intar en slags mellanställning. Om jag för min del skulle tillämpa det perspektiv, som innebär att antropomorfismen bland annat är ett gränssnitt mellan det kända och det okända, på denna frågeställning, så skulle jag nog säga att detta beror på att filosofin började som ett sökande efter det okända när religionen inte längre hade något förklaringsvärde utan istället så att säga förfallit till kultur. Vartefter vissa områden av filosofin blir mer välbekanta och mindre okända, kallas de vetenskap. Religion är alltså det som blir kvar när filosofin sagt sitt, och filosofin är det som blir kvar när vetenskapen sagt sitt. Graden av antropomorfism skulle då vara samma sak som var någonstans respektive område befinner sig i förhållande till det okända.

Boken är annars ganska rolig att läsa, ända fram till den där slutpoängen som man inte tycker riktigt kommer. För den som kanske till äventyrs skulle ha fått för sig att tillvaron inte skulle vara fullständigt genomsyrad av antropomorfismer, finns här alltför många exempel på motsatsen. Bäst är när han går igenom olika teorier om och definitioner av religion och antropomorfism, och avfärdar dem med korta formuleringar. Ett citat (från Greenberg & Mitchell) angående Freud: “[The] hedonistic vision of drive theory is contradicted by the facts of human behaviour. People are notoriously inept at finding pleasure; they repeatedly engineer situations which make them unhappy. Only a fundamental need for human contact at any cost accounts for the perpetuation of unpleasure in the lives of so many people.” Där har vi någon som varit med, tänker man, och föreställer sig hur igenkännandets så kallade leende sprider sig genom hälften av läsekretsen, medan andra halvan ba' “Ä vaddå?”. Citatet förklarar inte hur folk kan välja bort mänsklig kontakt för att göra sig själva olyckliga, men roligt är det. Nog om detta.

-­–—―─oO0Oo─―—–-

Catholic Encyclopedia har en artikel om antropomorfism, men den berättar inte så mycket om antropomorfismen, utan är mest en apologi, ett försvarstal där jag kanske ibland tycker man i viss mån nästan vinklar, hårdrar, slår in öppna dörrar, och förklarar det dunkla med det dunklare. Dessutom undrar jag ibland vad det är de argumenterar emot:

“The Bible, especially the Old Testament, abounds in anthropomorphic expressions. Almost all the activities of organic life are ascribed to the Almighty. He speaks, breathes, sees, hears; He walks in the garden; He sits in the heavens, and the earth is His footstool. It must, however, be noticed that in the Bible locutions of this kind ascribe human characteristics to God only in a vague, indefinite way. He is never positively declared to have a body or a nature the same as man's;”

Att Gud “is never positively declared to have a body or a nature the same as man's” är nog ganska irrelevant, eftersom närmare beskrivningar av denna typ överlag är sällsynta i Bibeln. Guds kropp skildras inte mindre precist än många andras, och det innebär inte att man ansåg att vare sig Guds eller någon annans kropp inte skulle vara materiell. Eller, med borttagna dubbla negationer: Frånvaron av konkreta beskrivningar av folks kroppar, vare sig det nu gäller människa eller Gud eller andra saker, är fullt förenlig med åsikten att kroppar är materiella, och det gäller såväl människa som Gud och andra saker.

Dessutom tycker jag inte riktigt att det stämmer att Gud inte skulle sägas ha en kropp. “Tre män” (1 Mos. 18:1-22) borde rimligtvis betyda tre stycken som har kropp och natur som män: De äter och dricker hos Abraham, sedan går två av dem över till Lot, för att höra efter hur läget är där, eftersom de inte vet det, och Lot erbjuder dem att sova över natten och att han ska tvätta deras fötter, och de äter även där. Övriga invånare i Sodom ser dem uppenbarligen inte som något annat än just män. Det är klart att man på Nya testamentets tid var av åsikten att ingen någonsin har sett Gud, utan att Gud bara visat sig som en människa, en molnstod eller en helikopter (vad det nu skulle vara för skillnad, för med samma argument kan man inte se en människa eftersom man bara kan se dess hud och kläder), men därav följer ju inte att man alltid varit av den åsikten. Man kan lika gärna ha tänkt sig att Gud kan ta sig olika form och gestalt, t ex en människas, ungefär som man sedermera tänkt sig om Jesus.

“and human defects and vices are never even figuratively attributed to Him.”

Detta tycker jag på samma sätt är irrelevant. Det är legio att religiösa huvudpersoner beskrivs med ett minimum av mänskliga svagheter, se bara på helgonen. Gud behöver alltså inte skildras med färre fel och brister än någon annan av Bibelns hjältar. Dessutom tycker jag att det inte riktigt stämmer, eftersom han i Moseböckerna då och då är på ovanligt dåligt humör och ganska snarstucken, och har ihjäl folk lite överilat, även om han visserligen ångrar sig någon gång. Han har ibland rätt dålig koll på läget och missar saker när de händer, och därför länder det honom till heder när han i den ovan nämnda historien om Sodom och Gomorra går dit i egen hög person för att kolla om sakernas tillstånd verkligen är så dåligt som han har hört ryktas. Det är klart att man på Nya testamentets tid definierade Gud på ett sådant sätt att han saknar dåliga egenskaper, men därav följer ju inte att man alltid varit av den åsikten. Man kan ju lika gärna ha tänkt sig att Gud är den man skall hålla sig till, lyda och vara trogen, i nöd och lust, på gott och ont, ungefär som en förälder som man inte väljer på grundval av dess eventuella goda egenskaper, utan som man helt enkelt får dras med vare sig man vill eller inte (Monolatri).

“The metaphorical, symbolical character of this language is usually obvious. The all-seeing Eye signifies God's omniscience; the everlasting Arms His omnipotence; His Sword the chastisement of sinners;”

Jovisst, men det är irrelevant eftersom man på Nya testamentets tid tolkade allting metaforiskt, inte bara Gud. Därav följer heller inte att man alltid gjort det. Dessutom stämmer det inte riktigt att det skulle vara så uppenbart att Guds kroppsdelar och kroppsfunktioner skulle tolkas på detta sätt, eftersom det oftast talas om dem utan nämnandet av dessa epitet, dvs utan att specificera att hans arm är “everlasting” och liknande, så att de således inte alls i första hand skulle ha behövt vara metaforiskt menade. Och visserligen kan man tolka Gud som “tre män” på så sätt att det är fråga om treenigheten (vilken var det i så fall som stannade kvar hos Abraham och vilka var det som gick vidare till Lot?), och Lots fottvagnings- och mat-erbjudande som en prefiguration av nattvarden, men det vore ju absurt att anta att det var så den ursprunglige författaren såg på saken.

“The Scriptures themselves amply warn us against the mistake of interpreting their figurative language in too literal a sense.”

Att Jesus och Paulus varnar oss för att läsa Bibeln bokstavligt är irrelevant i sammanhanget eftersom de förespråkar en allegorisk tolkning även beträffande personer som kan antas ha funnits och händelser som kan antas ha inträffat. Dessutom stämmer det inte riktigt, eftersom skrifterna framför allt inte varnar oss “amply” i just de delar där antropomorfismerna förekommer mest, t ex Moseböckerna.

Jag tror att den här artikeln ur Catholic Ecyclopedia vill förespråka en metaforisk tolkning av Bibeln, och varna för en bokstavlig, och det är ju lovvärt, men den är en smula missvisande beträffande antropomorfismernas innehåll, form och funktion, eller vad som är en antropomorfism eller inte, och man får inte reda på särskilt mycket om Gud som antropomorfism, särskilt inte historiskt sett, utom just att man inte ska tolka det hela så bokstavligt. (Läs annars gärna Catholic Encyclopedias artiklar om animism och antropomorfism från “Believe Religious Information Source”. Dess artiklar finns en bit ner på repektive sida.)

Ännu mer kortfattat, och nästan lika magert är det i Svenskt Bibliskt Uppslagsverk (ed. Egnell & Fridrichsen, 1948), som annars brukar ha en enkel och osentimental ton som brukar kännas som frisk luft i sådana här sammanhang, men som dock inte har det i det här fallet. Jag citerar hela deras artikel:

Antropomorfism (av grek. ánthrōpos, ”människa”, morfæ', ”gestalt”), det föreställningssätt, enligt vilket gudomen tillskrives mänsklig gestalt (fysisk a.) och mänskligt själsliv (psykisk a.). I G.T. finnas bägge arterna av a. (Jahves röst och ögon, 1. Sam. 15:19; hans högra hand, Ps. 18:36; hans kärlek, Jer 31:3; hans hat, Jer. 12:8), i N.T. endast den senare, utan vilken en personlig gudstro är omöjlig (jfr Jesu bruk av fadersnamnet och liknelserna). Guds väsen kan endast beskrivas i mänskliga uttrycksformer, även om dessa är symboliska.

Och det var alltså hela artikeln om antropomorfism i Bibeln. Med “Mänskliga uttrycksformer” antar jag att det inte menas tal, skrift, bild- och ljudkonst och liknande, eftersom påståendet då vore en truism, och trivialt sant (hur skulle en “omänsklig uttrycksform” se ut?), utan att det menas just “antropomorfism”. I så fall hävdas i denna artikel att Gud endast kan beskrivas som en antropomorfism, och att det är en salig tur att han bara kan beskrivas så, eftersom en personlig gudstro vore omöjlig utan denna antropomorfism.

Antropomorfismen har som sagt sina fördelar men också sina tillkortakommanden och begränsningar, så man kan fråga sig vad det är för mening med en gudsbild där Gud endast kan beskrivas som antropomorfism. Dessutom efterlyser jag argument för ståndpunkten att Gud endast kan beskrivas som antropomorfism, eller att Gud måste vara antropomorf för att man ska kunna tro på honom. Precis som när det gäller astronomi, meteorologi och psykologi, så tycker jag att man borde ha kommit liiite längre sedan den tiden då det begav sig.

---