Ingemar Hedenius - Harald Eklund: Om teologien och kyrkan (Serien Kristen Debatt 3, Lindblads förlag, Uppsala 1958)


[Titeln till trots består denna lilla skrift huvudsakligen av inlägg i en debatt om huruvida teologiska fakulteten torde inlemmas i den humanistiska. Författarna anmärker bland annat på illa underbyggda och icke styrkta påståenden som dyker upp i religiösa och teologiska sammanhang, och som förutsätts accepteras utan argumentation. Till exempel anses vissa föreställningar, som hävdades vara sanna på Nya testamentets tid, vara väsentliga och gälla för kristna även idag, medan andra av Nya testamentets grundsanningar på ett lika självklart sätt förbigås.]

(Ingemar Hedenius: De teologiska fakulteternas framtid, sid 22-23:)

Att en vetenskapsman har bisarra och verklighetsfrämmande föreställningar kan vara tämligen oskyldigt, om dessa föreställningar inte gäller saker, som är föremål för hans forskning. Låt oss göra ett tankeexperiment. Nya testamentet lär att sjukdom och död beror på syndens herravälde över det mänskliga livet och att åtskilliga sjukdomar består i besatthet av onda andar. Följaktligen måste botandet av dessa sjukdomar vara ett besvärjande och utdrivande av sjukdomsdjävlarna. Det är ett exempel på en rent vidskeplig uppfattning. Kan man med framgång vara medicinsk vetenskapsman i våra dagar och samtidigt vara bunden av lojalitet mot eller tro på den urkristna läran om sjukdomarnas natur? Svaret blir olika för olika medlemmar av den medicinska fakulteten. Föreställningar av sådant slag gör kanske inte så mycket, om det bara är en professor i anatomi som har dem. Men tron på synden, onda andar och besvärjelser är katastrofal för utövandet av forskning inom inre medicin eller farmakologi eller psykiatri. Sålunda finns det inte någon begränsad trosfrihet för vetenskapsmän och inte heller någon obegränsad frihet att binda sig vid ideella lojaliteter. Också vetenskapen har sin dogmatik, nämligen just den dogmatik som är nödvändig för bedrivandet av rationell forskning.

Nya testamentets lära om sjukdomarnas natur och botemedel hör till de delar av kristendomens ursprungliga lära som bildade människor för länge sedan har slutat att tro på. Inte heller teologerna gör det. Orsaken är naturligtvis den att dessa bisarra och verklighetsfrämmande föreställningar skulle hindra inte bara läkarvetenskaplig forskning utan också förnuftig sjukvård. Alla vill ha sina sjukdomar behandlade på ett så rationellt sätt som möjligt, det vill säga enligt metoder som gör tillfrisknande så sannolikt som möjligt. Även teologerna vill det, och därför tror inte heller de längre på Nya testamentets idéer i dessa avseenden.

Men det finns andra delar av kristendomens ursprungliga föreställningsvärld, som teologerna känner sig desto starkare bundna av.
(...) (sid 30-31:)

Den nytestamentliga åskådningen är ett historiskt fenomen och varje gränsdragning mellan vad som är väsentligt och oväsentligt hos detta måste vila på ett subjektivt beslut - ifall nämligen ”väsentligt” skall vara likvärdigt med ”nödvändigt att tro eller rätta sig efter för att vara en god kristen”. Om någon till exempel ville göra gällande, att Kristi uppståndelse inte hör till de ”väsentliga” delarna av Nya testamentets lära och att i grunden bara det så kallade kärleksbudet är ”nödvändigt”, så kan han inte motbevisas på rent vetenskapliga grunder. En hänvisning till att Paulus ansåg uppståndelsedogmen vara omistlig (1 Kor. 15:14) är ju inte tillräcklig. Ty varför kan inte Paulus ha misstagit sig? För min del kan jag med moderna teologiska metoder helt följdriktigt bevisa, att läran om sjukdomarna som besatthet och deras botande som djävulsutdrivning är en väsentlig del av nytestamentlig åskådning och att den som inte tror på och rättar sig efter denna lära brister i trohet mot den heliga skrift. Hela den urkristna frälsningstanken är ju infiltrerad av denna lära om sjukdomens och dödens natur. Men jag kan också med lika god teologisk metod och lika följdriktigt styrka, att denna nytestamentliga lära inte alls är nödvändig att tro på - att den beror ”av tidsbetingade förhållanden och åsikter” och därför inte är någon omistlig del av en kristen människas tro i modern tid. Ja, nästan varje nytestamentlig lära kan visas ha ett ”väsentligt” samband med det så kallade frälsningsbudskapet, och praktiskt taget varje del av den nytestamentliga åskådningen kan också visas vara beroende av äldre eller samtida trostänkande. Vad man väljer och vrakar som normer för den kristna tron måste bestämmas av ett subjektivt ställningstagande. Och någon vetenskaplig fråga är det under inga förhållanden.

–—o0O0o—–
[En annan sak författarna anmäker på, är retorik bestående av vaga, mångtydiga och odefinierade uttryck, ofta med stark värdeladdning. Särskilt Gustaf Wingren (¹ ² ³) får klä skott för detta, vilket inte är så intressant egentligen, men när jag ändå har den här boken framme så. Om detta vore Sveriges Radios kanal P1, skulle programledaren nu avbryta det här genom att säga att “nu är ju inte han här och kan försvara sig”, men eftersom han själv enligt uppgift odlade bilden av sig själv som enfant terrible, villigt accepterade domen över sin egen verksamhet som ovetenskaplig, och kommenterade kontroverserna med ”Vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej och hå!” (sid 7, andra stycket. Jag tror “stormen” är rätt citat (¹ ²). Se även här för andra ändringar i texten.), så får det väl gå för den här gången.]

(Ingemar Hedenius, sid 45-48:)

Ett av Wingrens främsta professorsspecimina är hans bok Predikan (1949). Dess innehåll är så förvirrat, att ett referat med syfte att fastställa utgångspunkter, slutsatser eller ens undersökningsobjekt och grundtanke knappast är möjligt. Avsikten är enligt förordet att bidra till ”den principiella analysen av predikans begrepp” och angripa detta problem ”från den systematiska teologiens utgångspunkter”. Till teserna hör sådana satser som att ordets innehåll framträder i predikan, att människans liv framspringer ur ordet, att ”kerygma” och ”evangelium” är ”häroldstermer”, att predikan är Guds tal och inte tal om Gud, att människorna är i texten, att synden ej är en egenskap utan en fångenskap, att kyrkan icke står emot människan, att anden vid sidan om ordet ingenting förklarar, att Gud och människa ej får kontraponeras (?) - för att nu bara nämna några delrubriker till avhandlingens första kapitel. Hela arbetets huvudtes sägs vara ”att i mötet mellan ordet och människorna sker det, vartill ordet och människorna var för sig bestämts. Ordet är till för att förkunnas, dess objektiva innehåll blir fullt tydligt, först då det predikas. Människan är skapad genom skaparordet i begynnelsen och bestämd till att leva av det, som utgår ur Guds mun. Människorna uppfatta tydligt sig själva och mottaga det sanna människolivet i hörandet av Guds ord. Ordet är framme vid det mål, till vilket det sändes ut, först då det får ingå hos människorna. Människan är framme vid den källa, ur vilken hon kan få människolivet, just då Skaparens ord når henne.” (A. a. s. 1.)

Bättre än alla försök till analys och intellektuell kritik av denna teologiska rappakalja åskådliggörs nog nivån genom återgivandet av ett helt avsnitt i boken. Jag väljer ett, vars innehåll Wingren har angivit med orden ”Motståndet är predikans normala villkor”: (A. a. s. 128-130; den skäligen meningslösa notapparaten har utelämnats här.)

”Människans läge ’före predikan’ är alltså bestämt av den ovissa och hårda kampen mellan Gud och djävulen. Att tala om yttersta dagen, slutsegern och den definitiva räddningen, är att tala om något, som verkas av ordet och förmedlas av den pågående, över jordytan (?) vandrande predikan, länken mellan Kristi uppståndelse och vår. Frälsningen är icke något, som det blott lämnas besked om i ordet, utan något, som håller på att ske med mig, när ordet kommer till mig: ordet är skaparordet, som nu i mig åvägabringar verket. Genom skaparordet, som når mig i predikan, blir jag frälst, d. v. s. människa (?), ty Satan, dödaren, tvingas genom det släppa sitt grepp om mig. Men människan ’före predikan’ är den besegrade människan, den, med vilken den fulla befrielsen ej skett, den i dödens käftar kvarhållne. Eftersom ordets verk är en stridshandling och såsom sådan utföres under ihållande motstånd, under ständig störning, är av Kristus själv - nu vidröra vi tröskeln till nästa kapitel - ett särskilt ämbete insatt åt ordet, en direkt sändning företagen, genom vilken budbärare skickas rakt in i den av fienden tagna människovärlden, skickas ’såsom får mitt in bland ulvar’ (Matt. 10:16). Det är något för ämbetet, predikoämbetet, alldels grundväsentligt, att det står i kampen mellan Gud och djävulen och att det skall stå där, ideligen (?) gå och ställa sig där. Både i Nya testamentet och hos Luther tecknas detta drag i ämbetet. Motvinden, stridsbruset, är predikoämbetets rätta element. Den unkna stillheten och belåtenheten till höger och till vänster är snarast ett varsel om att ordet måtte vara borttappat. - Såsom Kristus kom in i människolivet och icke lade ett helt annat liv till det förut på jorden existerande utan istället räddade det hotade och dödsdömda liv, som han stod inför, så kommer också det andliga regementet med evangeliet till den människovärld som på grund av sin synd hålles innesluten under Guds lag i det världsliga regementet. Jorden är full (?) av ämbeten, ändå måste det andliga ämbetet träda därtill. Kyrkan står som ett vittnesbörd om att livet är evigt, hon öppnar en dörr till himmelen, dit människolivet av Kristus skall räddas. Icke ett helt annat liv bjuder hon oss i ordet, utan det enda människolivets räddning är det, som hon fått i uppdrag att predika, livets frigörelse från de två fienderna, först från synden genom förlåtelsen, därnäst från döden genom uppståndelsen, så att det befriade livet står där evigt. Därför säger tron i direkt samband med bekännelsen till kyrkan i tredje artikeln dessa ord: ’...syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.’”

Underhaltigt klerikalt svammel av detta slag sätter sin prägel på hela denna vetenskapliga avhandling - dess huvudsakliga innehåll är ingenting annat än denna flåsande förkunnelse. Vissa teologiska ”idéer” kan naturligtvis också skalas fram. Den som önskar en närmare bekantskap med några av dem hänvisas till docenten Sven Wermlunds bok Det religiösa språket, som innehåller en tillintetgörande kritik av Wingrens mera definierbara spekulationer. (Det religiösa språket (1955), s. 78-89, 94-97.) Wermlund är filosof av facket och socialpsykolog, och hans från rent vetenskapliga utgångspunkter genomförda opposition har såvitt jag kunnat finna knappast ens omnämnts på teologiskt håll. Djupaste förtegenhet eller ramaskri - det är teologernas svar på angrep utifrån. Även detta beteendemönster visar deras isolering.

Vad jag här och i andra skrifter har dragit fram torde tillräckligt visa, att den anda, i vilken ledande universitetsteologer bedriver sin kristendomsforskning, är främmande för nutida vetenskapligt tänkande. Ja, i mycket stor utsträckning är dessa teologers verksamhet inte ens förtjänt av namnet ”forskning” utan benämningen ”dogmatisk och kyrkopolitisk propaganda jämte allmänt religiöst svammel” är långt mera träffande. Att de fördenskull i alla stycken skulle vara eniga med varandra har jag inte påstått - än mindre att de teologiska fakulteterna som sådana skulle gå i god för exempelvis de horrörer som härstammar från speciellt professorerna Riesenfeld, Odeberg eller Wingren. Tvärtom: inom de teologiska fakulteterna finns det en myckenhet kiv och oenighet.

–—o0O0o—–
[Så långt Ingemar Hedenius. Informationsbefriad konstprosa som går på tomgång är i och för sig inget nytt. Mången kristen författare verkar inte kunna komma till saken utan att citera trosbekännelsen, vilket knappast kan innebära att någon ny information överförs till läsaren. I poetiska och skönlitterära sammanhang är detta inget problem, men Wingren påstår sig tvärtom enligt uppgift vilja bidra till ”den principiella analysen av predikans begrepp”, och det går ju inte under dessa omständigheter, givet att ovanstående citat ur Wingrens avhandling är någorlunda representativt (Jag har alltså inte läst boken).

För det första företräder Wingren en dualistisk världssyn: Kampen mellan Gud och Djävulen är Hård och Oviss. Människan (före predikan) är i Satans grepp, människovärlden är tagen av Fienden. Jag antar att han menar att Världen styrs av Djävulen, Satan och Fienden (han kanske menar att det är samma sak), och Himlen av Gud, och att de ständigt bråkar och att man inte vet vem som vinner. Materien är ond men anden är god, och ingen normal människa kan väl hävda att det verkligen förhåller sig på det viset, bokstavligt talat, alldeles oavsett att det nuförtiden är ett både ointressant och meningslöst påstående. Och jag undrar verkligen hur han gör med teodicéproblemet.

Att det finns folk som hävdat att Djävulen & Co är en personlig självmedveten antropomorf osynlig makt som styr världen, det är ett faktum, men det som är intressant är väl att ta reda på vad de närmare bestämt menade med detta, vad det innebar för dem, varför de trodde på detta, vad det var för något i deras tillvaro som de tolkade i dessa termer, huruvida vi upplever något liknande, hur vi skulle tolka en sådan sak, i vilken mån dessa historiska och nutida tolkningar är relevanta eller adekvata, och vad man annars kan eller bör göra åt saken. Att nuförtiden säga att Kampen står mellan Gud och Djävulen är i bästa fall ett informationslöst påstående, vilket i och för sig inte behöver vara något dåligt, men det utgör inte någon analys och bidrar inte till någon förståelse. Annars skulle man väl anse den person psykotisk, som skulle hävda att världen styrdes av två väldiga självmedvetna osynliga krafter som kämpade om dennes själ.

Det är också en påtaglig skillnad mellan vad han talar om, och hur han talar om det. En predikan, till exempel i Svenska kyrkan, är menlös och mjäkig, oengagerande och ointressant, tråkig, urvattnad och förutsägbar, och innehåller på sin höjd några fina saker om att det är bättre att vara snäll än att vara stygg och att Jesus älskar alla. Jag generaliserar och visst finns det undantag, men jämför det med Wingrens bild, där predikan äger rum mitt i den dånande kampen mellan Gud och Djävulen, och där jag som åhörare sitter fast i dödens käftar, prisgiven åt Satan, tills jag befrias av predikan, som är en stridshandling som går över hela jorden. Det är inte riktigt så det ser ut under predikan i Svenska kyrkan, där en handfull pensionärer nickar till, medan den gamle prästen mumlar i mikrofonen. Jag överdriver, men bara så ni skall förstå. Som präst i Svenska kyrkan drabbas man nog lätt av tvivel på det meningsfulla i predikandet, “writing the words of a sermon that no one will hear”, och försöker kanske inbilla sig att ens uppgift är viktigare än vad den är, vilket säkert skulle kunna te sig tragiskt eller oavsiktligt humoristiskt, beroende på graden av hybris.

I ett seriemagasin av Marvel Comics-typ kan man tänka sig superhjälten Preacherman som kämpar emot den övernaturlige superskurken The Devil som vill förgöra hela världen. The Devil använder sina onda superkrafter Synd och Död för att förslava mänskligheten, och det gör han för sina egna onda syften, som är att vara ond, för han vill det onda. Men då kommer Preacherman. Hans superkraft är Predikan, och med den befriar han mänskligheten. Kampen är hård och oviss och böljar hit och dit över hela världen, med ständiga cliffhangers. Tänk er nu en person som tror att hur det är i den här serietidningen, det är hur det är i själva verket i verkligheten, det är sanningen, och att han själv är Preacherman med Predikan som supervapen. Ni tror att han är en serietidningsnörd som klär ut sig och åker på konvent, men han är övertygad om att det är på riktigt. Ni tror han skämtar, men nej, han tror verkligen att det är så här, på allvar.

Sist men inte minst, kan hela citatet från Wingren sammanfattas med påståendet att “predikan är förkunnelse” (se Wikipediaartikeln om kerygma), vilket i sin tur skulle kunna se ut som ett påstående som innehåller någon information, men antagligen inte är det, eftersom orden “predikan” och “förkunnelse” antagligen definieras så att “predikan” är “förkunnelse” per definition. Resten av texten är värdeladdat fluff, vilket jag återigen vill framhålla inte är något fel i sig, men då är det skönlitteratur det är fråga om, och inte en vetenskaplig avhandling.

Vidare om värdeladdade, vaga och mångtydiga termer, när jag ändå är på gång, som sagt. Följande är en del av ett inlägg i en debatt, och det är utskrivet från en bandinspelning.]

–—o0O0o—–
(Harald Eklund, DISKUSSIONSINLÄGG VID TEOLOGKONFERENSEN I SIGTUNA, APRIL 1956, RÖRANDE SOCIALETISKA OCH RELIGIONSFILOSIFISKA FRÅGOR, sid 88-95:)

Jag börjar med att återge några satser ur Wingrens artiklar om ”Arbetets mening” och hans dogmatiska arbete. Det heter hos Wingren, att alla bördor som vi måste bära, kan bidra till den gamla människans död om vi tar emot det som händer med tro. Man kunde säga, att arbetets mening är, att dop och nattvard måste bli förverkligade i vår mitt. Trots att vi så talar om sakramenten, talar vi om alldeles samma arbete som förut, samma triviala vardagliga skeenden fyllda av nästan-tjänst och däri av nattvardens gemenskap, fyllda av tyngd och möda och däri av dopets död och vidare till sist: döden i arbetet är den gamla människans död. I dessa Wingrens satser är det ju så, att olika skeenden på något sätt innebär samma sak: den gamla människans död. Det är naturligt att bildligt tala så och ge uttryck åt likheter och analogier mellan olika skeenden och den gamla människans död. Men säger man något sådant som att döden i arbetet är den gamla människans död är det också tydligt, att den exakta betydelsen måste noga anges. Vad menas med detta just här? Vad är det som identifieras? Vilken åskådlig betydelse kan förknippas med den använda förbindelsen av ord? Det är med andra ord vissa logiska och sakliga frågor och betydelseproblem, som måste besvaras, innan man kan säga, att denna ordförbindelse äger en bestämd mening eller har sammanhang: här är ett sammanhang tänkt, här föreligger just denna bestämda deklaration. Är påståendet att döden i arbetet är den gamla människans död sådant att ”är” uttalar någonting bestämt och entydigt? Och har satsen, ”man kunde säga att arbetets mening är, att dop och nattvard måste bli förverkligade i vår mitt” någon klar betydelse? Eller satsen: ”döden i arbetet är en del av den kommande stora döden”. Har den någon bestämd mening och vilken?

För att avgöra sådana frågor måste man granska det schema efter vilka utsagorna går. Det är som framgick så, att döden, när den tages i tro, är vår gamla människas död, alltså vår fiendes död, alltså tvärtom vårt liv. Och vidare - det är ett citat från prof. Wingren - ”livet är fyllt av död och därför av mening”. Det är alltså i en tro eller för en tro som något påstås vara på detta sätt, och som arbetsestetikens realiteter framträder på det här sättet. D. v. s. man måste granska, vad det betyder att de ifrågavarande realiteterna tas ”i tro”, vilket är förutsättningen för att det hela som kallas liv och död skall kunna uppfattas på ett riktigt sätt. Och så förs man in på hela det schema som för Wingren och många andra teologer är karakteristiskt. Det innebär att då man tror på någonting är detta ”någonting” annorlunda än när man inte tror. Eller det innebär, att i och med tron nya påståenden om fakta kan göras som annars inte är möjliga, då inte tro föreligger. Wingren har uttryckt detta i ”Predikan” bl. a. i följande satser: ”Det faktum, som tron tror på, är icke längre samma faktum, om tron är borta.” Och å andra sidan: enda giltiga grunden för predikan är fakticiteten i Kristi död och uppsåndelse. Det är närmast till dessa satser som jag skall göra några kritiska anmärkningar med avseende på tanken att tron ger nya realiteter.

Man kan då om ”fakta” säga ungefär följande: Skall det vara klart vad fakticiteten i Kristi död och uppståndelse betyder, måste bl. a. följande observeras. Fakticiteten av Kristi död är i en betydelse något helt annat än den av uppståndelsen. Den är ett konstaterat faktum. Alltså måste här i fakticitet ligga olika saker och de båda betydelserna bör hållas isär. Vidare: då det sägs, att i Kristi död och uppståndelse ingår hela mänskligheten, så måste det klargöras (bl. a.) vad detta ”ingående i den historiska döden” betyder, liksom innebörden av att i Kristi död och uppståndelse ”ingår” hela mänskligheten. Det gäller också mera generellt i förhållande till död resp. liv, vilka tänks vara någonting mer än det historiska. Allt detta är inte fakta i en och samma mening. Att säga: ”detta är ett faktum” och säga ”jag tror på detta”, betyder, att både faktum och tro omfattar en hel serie av klart olika saker, vilkas beskaffenheter skulle behöva klargöras. Vidare måste det utredas, vad ett faktum som man ”tror på”, är för någonting. Det måste också betyda olika saker i olika sammanhang, t. ex. med syfte på den ”ingående” mänsklighetens död, den ingående mänsklighetens uppståndelse o. s. v., och över huvud taget kan man fråga sig, om det inte ligger någonting semantiskt oegentliget i att över huvud taget tala om tro på ett faktum. Det vanliga språkbruket är att konstatera ett faktum och att tro på någonting som inte är (ådagalagt) faktum. Särskilt klargörande behöver här satsen satsen ”i Kristi död och uppståndelse ingår hela mänskligheten”. Ingår betyder, om det är fråga om ett faktum, ofta ungefär detsamma som att ”vara del av”. Det bör betonas vad ett faktum är, att man närmast tänker på någonting skett, avslutat och fastställt, vilket som något ingående eller som ”del” tillhör historiska generella, dåtida, nutida, framtida ting o. s. v. Utan precisering är här ingenting sagt som över huvud taget kan antydas med uttryck sådana som “fakticitet” eller ”tro på”. Jag menar alltså, att det råder genomgående oklarhet.

För att i någon mån stödja, att det här inte bara är frågan om kinkighet från min sida i semantiska frågor skall jag hänvisa till att alldeles likartad kritik har framförts från annat håll. Biskop Nygren, som ju är professor Wingrens lärare och bör känna till hans teologi, har talat om ett envist återvändande tankefel och total frånvaro av klara distinktioner. Jag måste göra invändningar mot de båda formuleringarna i det hänseendet, att det inte kan anses ådagalagt att ett envist återvändande tankefel spelar så stor roll. Sådant är möjligt i teorier som är byggda efter ett logiskt schema, men jag tror det är svårt att bevisa, att Wingrens skulle domineras av någon konsekvens. Vidare skulle jag inte heller tala om ”total” frånvaro av klara distinktioner, därför att det totala är mycket svårt att ådagalägga. Man får alltså nöja sig med vad som har ådagalagts eller kan ådagaläggas. Här hänvisas till en filosofisk kritik, som stannar vid försiktiga påståenden. jag tänker på Sven Wermlund i hans arbete om det religiösa språket. Wermlund konstaterar där, att Wingren använder uttrycket ”komma till uppståndelsens faktum” på ett tvetydigt sätt. Att ”komma till” uppståndelsens faktum betyder dels att ge sig i kast med, dels att underkasta sig med tanke, känsla och vilja, och Wermlund konstaterar, att denna löslighet hos Wingren är en oundgänglig och omistlig metod. Vidare påpekar han olika betydelser, eller förskjutningar, i användningen av termen Kristi kropp, där Wingrens terminologi anknyter till ett religiöst språkbruk som kan vara begripligt, men som Wermlund menar inte får förekomma i en framställning med vetenskapliga anspråk. Wermlund konstaterar en semantisk förvirring och konstgrepp med vilka man kan komma nästan vart som helst. Alltså även här en hård formulering i samma stil som Nygrens. Jag anför detta bara därför, att mina anmärkningar har riktat sig mot ungefär detsamma, det vill säga frånvaron av klara distinktioner. Jag ska inte utföra saken vidare utan gå över till ett par synpunkter på risken i användningen av sådana oklara principer i socialetiken. Och här skulle jag vilja säga någonting i stil med vad prof. Herbert Olsson i går påpekade. Det finns verkligen risker med detta sätt att tänka och använda begrepp. Det har redan biskop Einar Billing haft mycket klart, fast han inte sagt så mycket offentligt. Han betecknade vid något tillfälle just den schematiserande dogmatiska teologi, som prof. Wingren fullföljer, såsom ”teoretiskt falsk och praktiskt förödande”. Omdömet är riktigt.

(...)

Slutligen är sådana formler som dessa om ”död och arbete” - om att döden när den tages i tro är så eller så, eller att döden i arbetet är en del av den kommande stora döden, liksom formler som den, enligt vilken det faktum som tron tror på inte längre är samma faktum, när tron är borta - riskabla därför, att i vissa kretsar har just sådana fraser en alltför självklar ingång. De går in genom sina retoriska egenskaper och sina traditionella anknytningar. Genom att det sagda förefaller äga vad man diffust brukar kalla en kraftfull ”positivitet”. Det går inte att komma ifrån det faktum, att vida kretsar är begivna på starka ord. Just i sådana sammanhang aktualiseras faran med formuleringar i stil med Wingrens. Man finner någonting tilltalande i denna bild av arbetet och glömmer för detta andra sidor av saken. Detsamma gäller över huvud taget deklarationer om tro: Och även denna arbetsestetik är ju en tillämpning av trosetiken på ett särskilt område. Om man talar om tron på det sätt som sker, från ”tron” en oerhörd både teoretisk, praktiskt och politisk betydelse. Det är någonting slagkraftigt i att hävda tron och ställa sig på trons ståndpunkt. Den som gör detta, och den som kan göra för dem han talar med troligt att han har denna position, får ett praktiskt övertag. Han kan exemplevis åstadkomma det intrycket, att i ett fall varken tro eller faktum föreligger, och därmed kvadda meningsmotståndaren både ”vetenskapligt” och religiöst med ett och samma grepp. Man skall inte bagatellisera den frestelse dylika retoriska och taktiska konstgrepp innebär i teologkretsar. Och man bör vara vaksam mot en sådan försåtlig taktik.

Slutligen är det så, att oerhört mycket har påståtts i en trosetik av den Wingrenska typen men egentligen ingenting bevisats. Det har inte ådagalagts, att en tro föreligger som ger nya fakta på det sätt som här deklareras. Det har heller inte visats, att det finns fakta, som bara ”existerar” i en viss relation till tro. Inte heller har det ådagalagts, att det existerar en pneumatiskt eller karismatiskt så fördelaktigt rustad teolog som den professor Wingren skisserar i ”Predikan”. Det borde göras sannolikt eller troligt, att det överhuvud taget existerar sådana teoretiska positioner, med allt vad de innebär. Man får med andra ord vara försiktig med att inte deklarera och sedan vara ur stånd att visa, att någonting av allt det påstådda är ådagalagt. Jag slutar med att nämna, att denna teologi liksom en rad kontinentala tankegångar - d. v. s. ”trosteologin” är i den positionen, att den redan har vederlagst av kritiken. Vad som skall ske är, att denna teologi antingen vederlägger kritiken, och alltså tar hänsyn till vad filosifin har sagt. Eller också måste den ändra sina principer, men den kan inte fortsätta som om ingenting hade hänt.

Kommentar:

Ovanstående yttrande har fått behålla den form det fick sedan bandupptagningen korrigerats. Endast formella otympligheter har rättats till.

–—o0O0o—–
[Så långt Harald Eklund. Kristna människor kan ha en objektiv syn på världen. De tror inte på vilken gallimatias som helst, men vet å andra sidan att jorden är rund och snurrar kring solen istället för tvärtom. De kan läsa en bok och se en film med “suspension of disbelief”, och vet när man skall se något som en metafor eller allegori, men plötsligt verkar de tro att det är bokstavligen sant att Guds Son föddes av en jungfru, gick på vattnet, dog för våra synder och uppstod från de döda, bara för att det står i en bok som skrevs för tvåtusen år sedan, och dessutom bokstavligt sant enligt en tolkning som inte har mycket på fötterna, historiskt sett (*). En alternativ tolkning av denna tro skulle kunna vara att kristna människor tillämpar en slags “suspension of disbelief”, så att “Jesus går på vattnet” är sant i den kristna tron på samma sätt som “Frodo för ringen till Mordor” är sant i Sagan om ringen. Fast det är ju inte det intrycket de vill ge av sig själva.

Inte bara Gustaf Wingren, utan även ovan nämnde Anders Nygren, har hävdat att påståenden om tron betyder något helt annat när en troende utsäger dem än när en icke troende gör det. Även detta påstående (nämligen att påståenden om tron betyder något helt annat när en troende utsäger dem än när en icke troende gör det) borde i så fall betyda olika saker när en troende eller en icke-troende utsäger det, och sålunda kommer man aldrig att kunna komma överens om ett sådant påstående, för man kommer aldrig att kunna veta vad det står för. Ingen, vare sig troende eller icke-troende kommer att kunna veta vilka som är troende eller icke-troende, och således kommer ingen att kunna veta vad någon som helst utsaga om tro betyder. Två personer kan bägge anse sig som troende, och de kan bägge skriva under på trosbekännelsen, men det kanske finns en skillnad i vad de menar att utsagorna står för. I så fall kan, från den enes synvinkel, den själv vara troende men den andre icke-troende, och, från den andres synvinkel, den själv troende och den förste icke-troende. Från vars och ens synvinkel kan det vara så att den andre menar något helt annat med att vara troende än vad de själva menar, och det finns inget sätt att ta reda på detta, för vad den ene än säger kan den mena något helt annat än vad andre hör.

Om man på detta sätt skiljer på trons tro på tron och otrons tro på tron finns det ingen koppling mellan tron och verkligheten, vilket torde vara en ganska ny situation, rent historiskt sett, kanske något som började i och med renässansen eller reformationen. Jag tycker det verkar konstigt att en sådan åsikt skulle innehas av Gustaf Wingren, som “berättar: ‘Min ungdoms olösta problem bestod i att de två storheterna, skapelsen och ordet, så sällan ville mötas. De strävade liksom åt olika håll.’ Wingrens problem bestod följaktligen i att vardagslivet (skapelsen) inte relaterade till kyrkan (ordet)”(*), och som tog “sin utgångspunkt i erfarenheter från ungdomstidens Valdemarsvik av en kyrka som inte lyckades binda ihop ‘detta att man åt, sjöng psalmer, sparkade boll och gick på bio’. Verksamheten i församlingarna präglades av att ‘avsnöra kyrkan från det allmänt mänskliga livet’ i stället för att ha en ‘integrerande roll visavi människolivet som totalitet’. Därmed kommer det som händer i kyrkan på söndagen inte att förknippas med vardagens liv. Umgänget med Gud sker i en sfär skild från det vardagliga, en speciell, religiös sfär. I stället för att göra människor öppna för världen och medmänniskorna kommer kyrkan att skapa ett rum skilt från världen, en tillflyktsort undan världen”(* sid 5), vilket jag tycker är en ganska bra beskrivning på hur det ser ut om man skiljer på tro och vetande, eller på trons tro på tron och otrons tro på tron. Eller är det något jag missat här?

Nu har Gustaf Wingren fått mycket stryk här. Han var säkert en bra make, som tog ställning i kvinnoprästfrågan och avstånd från konsumtionssamhället (* sid 6-7), det är bara synen på tron, som en slags påbjuden psykos, som är väldigt konstig. Det tycks ibland som att det blir allt vanligare med att folk lever i två parallella världar; dels den här världen, där bussen skall gå i tid, pengarna finnas kvar på banken, elektriciteten fungera och vatten komma ur kranen, solen gå upp varje morgon, varje dag följa på föregående och efterföljas av nästa, minnesbilder motsvara sådant som hänt, löften hållas, vatten koka, ord ha mening, saker falla till marken, och världen i stort följa de naturvetenskapliga lagarna, och dels Den Andra Världen, där evolution och gravitation bara är teorier som väntar på att få bli motbevisade, där vetenskapen kan ha fel om allting, där man säkert kan veta att man inte kan veta något säkert, där det kan finnas ett liv efter döden, och där varje föreställning som det inte finns någon som helst täckning för, försvaras med att det vore förmätet att hävda att den inte skulle kunna motsvara hur det är i själva verket.