Här återges de vanligast sätten att räkna tid under medeltiden. Förutom dessa finns en mängd som antingen använts lokalt, eller under en kortare tid.

DYGNET
Dygnet börjar – och slutar – inte vid midnatt, utan vid solnedgången. Beträffande kvällen finns ett vacklande språkbruk, så att till exempel kvällen som följer på en lördag dels kan kallas för en lördagkväll, dvs kvällen efter en lördag, och dels kan kallas en söndagkväll, dvs kvällen till en söndag, som på tyska “sonnabend” eller på svenska när vi talar om julafton, nyårsafton, påskafton, pingstafton, midsommarafton osv.

Dygnet har tjugofyra timmar. Natten delas in i tolv lika långa timmar, som börjar vid solnedgången och slutar vid soluppgången, och dagen delas in i tolv lika långa timmar, som börjar vid soluppgången och slutar vid solnedgången, så på sommaren är dagstimmarna långa och nattimmarna korta, och på vintern tvärtom. För att hålla reda på detta kan man gå på känn – det var ju ändå ingen som hade klocka på den tiden – eller lyssna på någon närbelägen kyrkklocka som ringer till bönestunder (se tidegärden och ett dygn i en munks liv). För den noggranne – t ex den som ringer i kyrkklockan – fanns det tabeller, eller också kunde man gå efter hur lång en skugga var, den är ju längre på vintern och kortare på sommaren. Svårigheten med att få ett mekaniskt urverk att gå med olika långa timmar gjorde att man så småningom tvingades överge detta system, men det var inte förrän efter medeltiden.

Timmarna heter hora prima, hora secunda, hora tertia osv, dvs första timmen, andra timmen, tredje timmen osv. Det som sker i elfte timmen händer alltså strax innan det blir mörkt.

Mot slutet av medeltiden förekommer även ett annat system, där man delar in dagen resp natten i olika många timmar beroende på vilken månad det är. Se t ex denna engelska kalender från ca 1170: Under januari har natten 16 timmar, dagen 8; under februari har natten 14 timmar, dagen 10 osv.

VECKAN
Veckan har sju dagar, vilket kan vara en egyptisk uppfinning, likaså att benämna dem efter planeterna, vilket bl a romarna gjorde.

Romarnas vecka började på lördagen, och deras dagar hette dies saturni, dies soli, dies lunæ, dies martis, dies mercurii, dies jovis och dies veneris, dvs saturnusdag, soldag, måndag, marsdag, merkuriusdag, jupiterdag och venusdag, där vi känner igen söndag och måndag, och ännu fler på engelska och franska. Man brukade dock inte använda veckodagarna till att tala om vilken dag det var, och hade heller inte – till skillnad från judar och kristna – någon veckobaserad verksamhet.

Judarnas vecka började på lördagen, och dagarna kallades för första dagen, andra dagen osv, till fredagen som kallades paraskeva och lördagen sabbat (iallafall i Nya Testamentet).

De kristnas vecka började på söndagen, Herrens dag, Dominica, eftersom det var då som Jesus återuppstod. De andra dagarna kallas oftast feria secunda, feria tertia osv, dvs andra dagen (alltså måndag), tredje dagen (tisdag) osv, men även de romerska namnen förekommer. Vanligt var att man gav dagarna bokstäverna A-G med början 1:a januari, så att man måste hålla reda på vilken veckobokstav söndagen inträffar på just det året. Lördagen heter sabbatum, och paraskeva används för det mesta bara om långfredagen.

MÅNADEN
Nu blir det komplicerat. Judarna räknade månaderna från nymåne till nymåne, och den första månaden på året var den närmast från och med vårdagjämningen. Detta gör att månaderna blir 29 eller 30 dagar, och att det för det mesta går 12 månader på ett år. Ibland blir det dock 13. Påsk firades på fjortonde dagen i första månaden (Nisan), och osyrade brödet den femtonde. De kristna började fira Herrens uppståndelse på söndagar, och särskilt då söndagen närmast efter påsk, men påsken var alltså innan dess inte bunden till en viss veckodag. Dagarna i månaderna enligt detta system hette helt enkelt den första, den andra osv, som nu.

På 500-talet fixerades månaderna till en 19-årscykel med skottmånad 3:e, 6:e, 8:e, 11:e, 14:e, 17:e och 19:e året (den s k Metonska cykeln, uppfunnen eller upptäckt 432 f kr av den Atenske astronomen Meton). Samtidigt fixerades vårdagjämningen till 21 mars. Nymånen byttes ut mot fullmånen. Således började kalenderns fullmåne och vårdagjämning förskjutas i förhållande till den s k verkligheten.

Det rådde länge oenighet om man skulle fira påsken på första söndagen från och med eller efter första fullmånen från och med eller efter vårdagjämningen. “Efter”-metoden avgick så småninom med seger, och detta system att beräkna påsk användes till Gregorianska kalendern.

Samtidigt hade romarna ett annat system, den Julianska kalendern, där månaderna var fixerade, och hette januarius, februarius, martius, aprilis, maius, junius, julius, augustus, september, october, november och december, dvs hade namn efter ordningstal, sedan omdöpta efter gudar och kejsare. Mars var alltså den första månaden. Antalet dagar i respektive månad var fixerat till samma antal som de har nu. Vart fjärde år var skottår, och skottdagen var en extra dag efter den 24:e februari. Detta system bibehålls under hela medeltiden, men skottdagen är då oftast en extra dag mellan 23:e och 24:e februari, alltså dagen innan istället för efter 24:e februari.

DATUM
Man anger oftast inte datum genom att kalla dagarna i månaden 1, 2 osv. Det vanligaste systemet är istället det romerska: Första dagen i varje månad är Kalendæ (“som skall utropas”), därav uttrycket “kalender”. Den 13:e dagen är idus och om man räknar nio dagar bakåt och börjar med att ge idus siffran 1, så kommer man till den 5:e som alltså kallas nonæ. I mars, maj, juli och oktober är dock den 15:e idus och alltså den 7:e nonæ. Observera att januari, augusti och december är månader som är långa, dvs har 31 dagar, men ändå har tidiga idus och nonæ. Detta är en kvarleva från kalendern innan den julianska, då januari, augusti och december hade 29 dagar. Observera också att dagarnas namn är i plural, även om man talar om ett specifikt datum. Under medeltiden blir det dock vanligt att man benämner dem i singular, dvs Kalenda, idus och non.

När man sedan skall ange ett datum så utgår man från någon av dessa huvuddagar och räknar bakåt, varvid man ger huvuddagen siffran 1. 24:e februari blir alltså, låt se, eh, kal. mart. = 1:a mars, II kal. mart. = 28:e februari, III kal. mart. = 27:e februari, IV kal. mart. = 26:e februari, V kal. mart. = 25:e februari, och VI kal. mart. blir 24:e februari. Skottår kallas bissextiler eftersom de har två stycken 6:e mars, dvs 24:e februari, efter varandra.

När man talar om tidpunkten för något anges datumet i ablativ, en rest efter ett tidigare kasus som man använt för att ange just tidpunkter, men som vartefter tiden gått tillsammans med många andra bakats in i ablativ. Dagen innan en huvuddag kunde anges med pridie och dagen efter med postridie, med huvuddagen i ackusativ.

Vanligt är också att man anger närmaste helgon- eller festdag, och på vilket sätt dagens datum förhåller sig till denna. Helgon, martyrer och fester finns det alltså för var och varannan dag under året, iallafall mot slutet av medeltiden. Då måste man dock ha i åtanke att helgonkalendrarna ser olika ut på olika ställen, så om man vill vara säker på att inte bli missförstådd får man välja någon större fest. Kvällen innan kan man kalla vigilia, och dagen en vecka senare octava eftersom det är den åttonde dagen om man ger ursprungsdagen siffran 1. Octava kan också syfta på hela veckan, och då anger man datum genom att säga “den & den dagen i den & den oktaven”.

Söndagarna kan man namnge genom att citera första ordet eller orden i den första sången som sjungs i mässan, introitus (titta i Den Svenska Psalmboken, i den del som heter Den Svenska Evangelieboken (finns mot slutet) på söndagarna från fastlagssöndagen och framåt) – eftersom de är olika för varje söndag – och sedan ange vilken veckodag det är i veckan efter denna söndag. Feria VI post Judica blir alltså fredagen innan palmsöndagen. Man kan också ange perikop, dvs något särskilt bibelställe som man av tradition brukar läsa någon viss dag. Problemet här är att de söndagar som faller in under påskcykeln, alltså fastan, påsk, pingst, infaller på olika datum olika år, så man måste veta när påsken infaller i det år man talar om.

Slutligen brukar man i sådana här sammanhang som kuriosum nämna Consuetudo Bononiensis, dvs hur man brukar göra i Bologna med omnejd, nämligen att numrera dagarna i början av månaden, mensis intrans, i stigande ordning, och de i slutet av månaden, exeunte mensis, i fallande ordning. Ibland brukar man även ta upp cisiojanus (se nedan), en slags minnesramsa för att komma ihåg helgondagar, men det var inget som man kunde använda för att ange datum.

NYÅR
Om det ovan var komplicerat, blir det nu snarare kaotiskt. Det gamla romerska nyåret var som sagt 1:a mars, antagligen en kvarleva från när nyåret började vid vårdagjämningen, men som på grund av att året var för kort hade så att säga krupit baklänges en smula. I Ryssland använde man första mars under hela medeltiden. I och med den julianska kalendern bytte romarna till 1:a januari som civilt nyår, fast bibehöll 1:a mars som militärt nyår. Mot slutet av tvåhundratalet bytte man till 1:a september, för övrigt samma som judarnas civila eller ekonomiska nyår (det var det heliga eller kyrkliga året som började med Nisan), som man sedan hade som nyår i Bysans.

Eftersom romarna hade 1:a januari ville de kristna såklart inte ha det, det var ju hedniskt festande och gud vet inte vad. Det vanligaste är istället 25:e december (juldagen, alltså Jesu födelse), följd av 25:e mars (Marie bebådelse, dvs Jesu konception, alltså när Maria blev havande). Beträffande detta datum finns två skolor, en som anser nyåret vara 25:e mars före jul, och en annan som av någon obegriplig anledning anser det vara 25:e mars efter jul. Dessa två kalendrar blir alltså förskjutna ett år i förhållande till varandra. Den senare, den "Florentinska", är dessutom den vanligare. Något ovanligare än dessa är påskdagen, då Jesus uppstod från de döda. Förutom dessa finns en mängd olika datum för nyår. I Spanien brukade man t ex använda 1:a mars. En något utförligare sammanställning finns här.

Det kyrkliga året börjar dock 1:a advent, och det kan man se i böcker med texter till mässan eller tidegärden, som alltid börjar med denna dag. Själva kalendrarna, där man skriver in festdagar och dylikt, börjar däremot enligt gammal romersk sed med 1:a januari, och det kan vara förklaringen till att 1:a januari kommer tillbaka som nyår, men det sker inte i någon större skala förrän efter medeltiden.

ÅRTAL
En tideräkning som räknar årtal från en viss händelse kallas era eller epok. Under medeltiden räknar man för det mesta inte år från Kristi födelse.

Romarna angav ofta året med någons konsulat, alltså “i dens & dens konsulat” eller “i det & det året efter dens & dens konsulat”, och detta system används länge under medeltiden, trots att de sista konsulerna var Flavius Decius Paulinus Iunior år 534 i väst och Anicius Faustus Albinus Basilius år 541 i öst. Under kejsartiden i rom började man ange år efter kejsarens kröning, och detta kompletterades under medeltiden med kungar och påvar.

Detta kan ju tyckas enkelt nog, förutom att det i efterhand kan vara svårt att veta när en viss kung eller påve regerade, men det kompliceras av att man ofta räknar året från det att denne valdes, eller kröntes, eller från att föregångaren dog: Denna dag, vilken det nu blir, det kan man vara oense om, blir alltså nyår. Det finns exempel på att någon krönts på en dag i påskcykeln, så att åren blir olika långa, eller att man räknar nyår från ett visst klockslag en viss dag, så att nyår inträffar mitt på dagen. Lägg härtill att det under större delen av medeltiden råder ständig oenighet om vem som regerar, och från när denne kan ha sagts regera, så att en datering ofta blir en politisk partsinlaga: Visserligen regerar A, men orättfärdigt, eftersom B borde regera, så när B sedermera får makten räknar man B:s år från A:s regerings början.

En mer neutral era, som användes under hela medeltiden, är indiktionerna, cykler på femton år, ursprungligen perioder under vilka man gjorde folkräkning, bokslut, skatteberäkningar m m. Kejsar Konstantin introducerade en sådan cykel med början 1:a september 312 för att fira att han lyckats kväsa Maxentius och få över Italien till västrom. I rom började man emellertid räkna indiktionerna från den 24:e september, vilket också förordades av Beda Venerabilis. Kyrkan brukade dock räkna indiktioner från nyår – oftast 25:e december eller 25:e mars – eller 1:a januari. När man sedan anger år, så anger man året i femtonårscykeln: “tionde indiktionen” betyder alltså tionde året i en femtonårscykel, och inte att det är den tionde cykeln. Vilken cykel det var lämnade man oftast därhän.

Under Diocletianus regering 284 - 305 skedde större massakrer på kristna än någonsin tidigare, och därför finns också en diocletiansk era som börjar 29:e augusti 284, också kallad martyrernas era, som användes i Europa till och med femhundratalet. 29:e augusti har tydligen inget med någon kröning eller så att göra, utan är det egyptiska nyåret – första dagen i månaden thoth – eftersom det var i Egypten man började använda denna tideräkning.

I Spanien (Isidor av Sevilla, t ex) används under hela medeltiden en tideräkning som börjar 1 mars 38 f kr, till minne av när Spanien blev kväst av romarna.

En speciell sorts tideräkning är den som tar världens skapelse som sin utgångspunkt, Anno Mundi. Den alexandrinske munken Panodoros fixerade omkring år 400 världens skapelse till 29:e augusti 5493 f kr, Anianos till 25:e mars 5492 f kr. Den officiella Anno Mundi i öst, och i Ryssland till och med 1600-talet, blev dock 1:a september 5509 f kr.

Annus gratiæ, “I nådens år”, Ab incarnatione, “Efter Kristi födelse”, Anno Domini, “I Herrens år”, slutligen, brukar attributeras till Dionysius Exiguus 525. Han avsåg dock inte att skapa en ny tideräkning, utan gjorde helt enkelt tabeller för när påsken inträffar, och beräknade påskarna från Kristi födelse. Beda Venerabilis gillade visserligen också att datera Anno Domini, men det blev inte allmänt förrän på fjortonhundratalet.

---

För övrigt anser jag att beteckningar i stil med “vår tideräkning” eller “nuvarande era” (CE) är djupt etnocentriska. “Vår”? vilka är “vi”? Kan någon svara på det? Det är ju uppenbarligen flera än du och jag, men vilka är det? Är det de som har samma tideräkning som de själva har? Men det har ju alla!

Och “nuvarande”? Vardå, och för vilka, får man fråga? Vi har många tideräkningar nuförtiden, och den här “AD” eller “e kr” eller “Nådens år” är bara en av dem, men plötsligt är det visst den som skall upphöjas till allmän norm.

Jag tycker det påminner lite om den här “gilla läget”-debatten som var sommaren 2002. Mona Sahlin hade tydligen som argument mot hedersmord sagt att det är förbjudet i Sverige, och i Sverige skall man följa svensk lag, varvid hon av Mauricio Rojas därför hade blivit kallad rasist, nationalist, populist, flyktingfientlig och främlingsfientlig. Nå, det får vara hur det vill med den saken, men Maurico Rojas argument för detta var att hedersmord ju faktiskt i själva verket var ett brott mot en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Men det som han gör är att upphöja svensk lag till någon slags universell, allmängiltig norm för alla! Och vad är det då, får man fråga?

Om man säger AD eller e kr så talar man iallafall om vad det är fråga om, men det här snacket om “vår tideräkning” eller “nuvarande era” vill liksom säga att så här räknar man faktiskt tid nuförtiden. Uppfattningen är etnocentrisk såtillvida att den dels utgår från ens egna högst subjektiva värderingar, och dels försöker dölja sin relativistiska status, dess etniska tillhörighet (eller vad det nu kan vara). Talar man i allmänna termer som “vår tideräkning” eller “den nuvarande tideräkningen” så lyckas man nästan dölja att tideräkningen bygger på något så futilt som att en viss person skulle fötts ett visst år. Och antagligen så föddes han inte ens det året, men än sen? Tideräkningar har skapats på lösare grund än så.

Det finns ett annat litet problem, men det har bara med språkkänslan att göra. Den här tideräkningen bygger på att det finns en nollpunkt, eller rättare sagt en ettpunkt, på ett visst ställe, och så anger man årtal genom att säga hur många år man är före eller efter den här punkten. Själva tideräkningen är kontinuerlig och oändlig, sträcker sig kontinuerligt och oändligt in i dåtiden och framtiden, tar inte slut någonstans. Det kan med andra ord inte finnas något som är “före” eller “efter” tideräkningen: Om man säger att kung David regerade 1015–975 f kr, så är det enligt den här tideräkningen som han gjorde det då; Han befinner sig på en viss punkt i själva tideräkningen, inte “före” själva tideräkningen, vad nu en sådan sak skulle kunna innebära.

Eller är det så att “före” syftar på en punkt i tiden före det att man började med den här tideräkningen? Så kan man ju också uppfatta det. Nå, den här tideräkningen uppfanns på 500-talet men blev norm över den kristna världen i och med Gregorius XIII på 1500-talet. Jesus föddes 500 år eller 1500 år före före den här tideräkningens början (Jaja, före “vår” tideräknings början, eller före “nuvarande” tideräknings början, då!). Den här tideräkningen tog sig trots allt sin början i dels den oerhört fanatiskt kristne munken Dionysius Exiguus beräkning av påsktabellen, och även i den oerhört kristne fanatiskt katolske jättepåven Gregorius kalenderreform. Fast det borde väl vara så att man inte får nämna dem vid namn heller: Om man får nämna det ena vid namn får man väl nämna det andra vid namn, men om man inte får nämna det ena vid namn får man väl inte nämna det andra vid namn heller? Eller?

Nej, när man säger att något ägde rum före själva tideräkningen, så menar man ju i själva verket att det ägde rum före en viss punkt i tideräkningen, nämligen före ettpunkten. Nu kan det vara lite omständigt att säga t ex att kung David regerade mellan det året som var 1015 år före ettpunkten i den här tideräkningen och det året som var 975 år före ettpunkten i vår tideräkning, vilken tideräkning som det nu är fråga om, men det behöver man ju inte, för den där punkten har ju ett namn! Just det! Den heter “kristus”, ej att förväxla med personen den punkten fått namn efter, som levde ungefär från 4 f kr till 33 e kr.

---

Center for håndskriftstudier har åtskilliga kalendrar, bl a en engelsk kalender från ca 1170 med snygga faksimiler och transkription, och olika exempel på cisiojanus.

Artiklar i Catholic Encyclopedia:
Calendar, Christian
Calendar, Jewish
General Chronology
Dates and Dating
Epact

Bibliografi från ORB.

A Handbook of Dates for students of British history, från Cambridge University Press.

---